TV som tidsfördriv

Jag ser TV-serier och program av alla de slag. Tar upp sisådär lite för mycket tid emellanåt. Men tittandet ger mig ett lugn och avkoppling, som andra kanske kopplar av med böcker eller korsord. Jag har sett ett flertal serier flera gånger om. Det känns nördigt att skriva om TV såhär men jag har noterat att det inte finns så många svenska bloggar om just TV så jag tar mig an att göra det.

Min absoluta favoritserie alla kategorier är Gilmore Girls. Minns i ärlighetens namn inte hur många gånger jag har sett hela serien, men börjar nog närma mig tio snarare än fem...

Vad gäller realityserier följer jag Amazing Race och MasterChef Australia. Bland andra. Jag ser också America's Next Top Model, Project Runway, Work of Art och såklart, So You Think You Can Dance (men har inte sett säsong sju och framåt). De två förstnämnda är dock de jag följer riktigt troget och ser framemot varje avsnitt.

Om man ska säga ett par ord om komediserier är det främst Community jag vill slå ett slag för. Det är klart underskattat på svensk television och har haft en tuff säsong bakom sig i USA, men bortsett från en del nederlag kommer det åter i höst. Annars är ju världens i särklass roligaste serie Arrested Development, snörpligt översatt till Firma Ruffel & Båg i Sverige (och även anledningen till varför jag inte såg den då). Serien lades ner efter tre säsonger 2006 men tio nya avsnitt spelas in och ska sändas 2013! Därefter kommer en film! Hypen är total!

Svenska serier ser jag inte så mycket, med undantag för Spung när det begav sig. Ungefär en säsong in på succén föll även jag för Solsidan. Ser då och då repriserna av Sjukhuset, mest för igenkänningsfaktorn. Är även sedan barnsben, då jag fostrades med Jeopardy!, ett stort fan av frågesport och i synnerhet frågesport på TV, vilket gör att jag med nöje kan söndagsslappa en dag framför Vem vet mest?-repriser och fredagshänga framför På Spåret.

Jag kommer framöver att dela med mig av fler guldkorn och tips på serier. Och för att inte spoila för någon ska jag försöka varna redan i rubriken om det kommer att förekomma. Håll utkik!

Hemmets hjärta

En stor del av min uppväxt har jag tillbringat i olika sorters kök. Min pappa jobbade som kökschef på ett av hotellen i samhället där jag växte upp. Hotellet låg nära vårt hus och jag brukade ofta smita dit när pappa jobbade, bli bjuden på jordnötter och observera hur ett restaurangkök fungerade. Min farmor jobbade som kocka på en folkhögskola, men mest av allt har jag hängt hemma i hennes kök och lärt mig baka och koka palt. Min mormor jobbade som mattant på högstadieskolan i samhället, jag hann inte börja högstadiet innan hon gick i pension, men jag var ofta där under eftermiddagar när skolan slutat och fick hjälpa till bakom kulisserna. Även hos mormor spenderade jag mycket tid i köket. Hon lärde mig att filéa fisk innan jag nådde upp till köksbänken och till mellanmål serverades ofta rykande heta mjukkakor med smör och sirap som jag doppade i varm choklad.

Köket har alltid varit en samlingspunkt i vår släkt och mat har alltid varit viktigt. Det är inte långt ifrån att jag minns min uppväxt som en enda lång middagsbjudning, allt från lyxiga nyårsbjudningar till knytkalas med familjens vänner, till illaluktande surströmmingsfester och helt ordinära vardagsmiddagar. Jag har alltid hängt i kök, det är där en stor del av det sociala umgänget sker. Troligen är det anledningen till varför jag nu tycker att köket är det viktigaste rummet i ett hem.

Mitt kök

Ett av mina mer lättsamma favoritnöjen här i livet är att köpa köksattiraljer, alternativt sitta och sukta över Serveras restaurangutbud eller min favoritservis, serien Natur från Gustavsberg. Det kommer mer om vad jag gillar i köksväg. Det är, som ni förstår, trots allt där mitt inredningshjärta ligger, mycket tack vare min kära släkt.

Omstart

Bloggen har legat på is. Den gör det ganska ofta. Men med ungefär två års mellanrum vaknar den till liv igen och spottar ur sig ett par inlägg. Nu tänker jag försöka fokusera den mer än tidigare, dels som motivation för att försöka upprätthålla skrivandet, dels för att den inte ska handla så mycket om min rätt gråa vardag.

Sådant jag kommer att skriva om är sådant jag gillar mest. Nu under sommaren hoppas jag på att få många badmöjligheter (så fort solen behagar titta fram) och skriva om vad jag tycker om badutbudet, framför allt i Uppland, men också i Lappland och Skåne, om tillfälle ges. Inte fullt så säsongsbetonade intressen är tv-serier, inredning och matlagning, som också kommer att få rätt mycket fokus.

I övrigt kan man förvänta sig en del rara kattfoton, ett gäng tips om hur man kan underhålla sig under evighetslånga bilresor från norraste norr till södraste söder och inspirerande foton från resor. Möjligen också att bloggen får fungera som någon typ av resdagbok nu när den ordinarie inte verkar kunna bestämma sig för om den vill leva vidare eller ej.

Mycket nöje!

Day 02 – Your first love

En första kärlek, den första kärleken... Om jag bortser från gamla olyckliga kärlekar från grundskolan och tillfälliga förälskelser i tid och otid kan jag med glädje säga att min pojkvän är min första riktigt stora kärlek. Vi träffades som resekompisar när vi, helt utan att känna varandra, bestämde oss för att åka till USA och göra en roadtrip tvärsöver landet under elva veckor. Detta var nu lite mer än två år sedan.

Vi träffades första gången i Sundsvall när jag var på väg hem från Storsjöyran och hade sovit i en bil i tre nätter och inte kände mig speciellt trevlig eller snygg. Tanken var att jag, min pojkvän to-be och en kille till som kom att följa med till USA, skulle känna på personkemin. Det var ganska stressigt, mitt ex var med (som var ex redan då men han skulle få skjuts hem av mig) och jag skulle på konsert på kvällen så det blev en jättekort lära-känna-dag, kanske två-tre timmar. Efter träffen var jag helt övertygad om att jag hade gjort bort mig totalt och att det inte fanns ens en liten chans att de ville resa någonstans med mig. Vilket tack och lov var helt fel. Vi bokade biljetter två veckor senare. Redan vid den träffen kände jag att det fanns något speciellt.

Ett par veckor senare var jag i Stockholm och träffade honom igen och jag var så nervös. Efter den gången visste jag att resan eventuellt kunde bli känslomässigt jobbig om inte mina känslor blev besvarade. När vi så småningom kom iväg och umgicks väldigt tätt varje dag blev det nästan outhärdligt. Det blev jobbigare för varje dag och jag visste inte hur det skulle gå, om han var intresserad, vad vår reskompis skulle säga om det skulle hända något, ja, många faktorer spelade in och jag vågade inte göra något. Så när vi alla tre delade en king size bed i Chicago med mig i mitten sov jag just ingenting på tre nätter. Hela jag pirrade när våra händer möttes. Jag fick svårt att formulera ord och kände aldrig direkt hunger för fjärilarna i magen tog upp all plats. Skickade meddelanden till mina vänner om hur förälskad jag var (är) och hur perfekt han var (är). Om alla hans bra egenskaper och hur fantastiskt snygg han var (är).

Så var det för mig, i ganska precis en månad. Vid ett par tillfällen kände jag att mina känslor kanske kunde vara besvarade. Jag försökte sova mot honom en gång under ett diorama om slaget vid Gettysburg, men det var svårt för hans hjärta klappade väldigt hårt. Det var en väldigt fin stund. Men inte den finaste. För det var när vi blev tillsammans.

Vi var i Washington DC. Dagen hade ägnats åt turistande på museum och annat sånt man tittar på i stora städer, monument och murar över stupade amerikanare. Då dagen började lida mot sitt slut gick vi till Washington Monument och fotade och insöp atmosfären. Vi satt där och kikade på en karta för att besluta var vi skulle gå därnäst och då möttes våra händer för att värma varandra. Och sen släppte vi inte. Som jag minns det höll vi i varandra resten av den kvällen och natten. Mycket fint. Jag blir alldeles varm i hjärtat och ler lika stort varje gång jag tänker på det. Sen pussades vi så mycket att jag fick sår på näsan och kinderna från hans skäggstubb.

Och vi pussas väl egentligen lika mycket nu, skillnaden är att jag inte får några sår längre.

(är rädd att inläggen kommer med ungefär en månads mellanrum, men jag ska försöka krympa det till en vecka).

Day 01 – Introduce yourself

Linn heter jag, 24 år gammal, med sorg i hjärtat utflyttad jokkmokkare men numer nöjd och glad inflyttad uppsalian. Uppvuxen i det lilla samhället ovan Polcirkeln, Jokkmokk, i Lapplands norra inland. Jokkmokk kan mycket väl vara en av Sveriges finaste platser att växa upp i, både rent geografiskt, alldeles intill fjällvärlden och fantastisk natur, å andra sidan med en enorm trygghet som jag tror kan vara tämligen unik för små orter.

Hamnade i Uppsala då mitt livs kärlek finns här. Fast jag mellanlandade i en studentlägenhet i Linköping med honom förra våren och delar av hösten. För att nu sysselsätta mig under dagar (och nätter) har jag börjat läsa till sjuksköterska och trivs riktigt bra. Att jag trivs är mer än jag kunde hoppas på då mitt mål i livet har varit att läsa till läkare eller psykolog. En gyllene medelväg är att läsa till sjuksköterska, specialisera mig inom psykiatri och vidareutbilda mig till psykoterapeut. Något som med största sannolikhet kommer att ändras många gånger under utbildningens gång. Under de veckor jag hittills läst har jag hunnit vilja bli anestesi-, operations-, IVA-, och redan nämnda psykiatrisköterska.

Jag tycker

- mycket om design, i synnerhet porslin. Det kommer troligen mer om det intresset framöver.

- att Tove Jansson förtjänar Nobelpriset i litteratur betydligt mer än Astrid Lindgren. Mumintrollen forever.

- om att slöa i soffan framför bra och dåliga tv-serier men har ambitioner att börja röra på mig mer.

- och tror, att jag hade varit en god väg på väg till en miljon på banken idag om jag hade fått en krona för varje gång jag får höra "men! du pratar ju inte norrländska!" (och, jag är i ärlighetens namn rätt less på den kommentaren).

- inte alls om grammatik men har en hyfsad språkkänsla och är både stavningsfascist och särskrivningshatare.

- ibland om att jag är perfektionistisk, ibland inte.

- att katter styr och hundar spyr.

- att Uppsala är en riktigt fin och bra stad som jag hoppas kunna bo kvar i länge.

- självklart att min pojkvän är världens mest underbara människa, dessutom är han otroligt snygg.

En kort och ytlig presentation av mig. Det kommer att gå mer på djupet med kommande inlägg och med det förhoppningsvis någon form av riktning på denna blogg. Som så många andra använder sina bloggar kommer även jag att använda den som utlopp för tankar och andra former av orddiarréer som måste ut. Dessutom måste jag lära mig att inte vara fullt så kontrollerande och perfektionistisk. Inlägg ska publiceras direkt och jag ska inte mola flera dagar och skriva om och läsa igenom igen för att få ett bättre flyt. Det kommer att bli så, med tiden, detta inlägg tog mig tre dagar att publicera och jag är långt ifrån nöjd.

Välkomna hit.

Upside Down

Har inte haft tid och ork att skriva på ett par dagar nu. Haft ultramycket att göra på jobbet, börjar känna mig utbränd såhär vid 22årsålder. Jobbet i sig är roligt, och människorna är för det mesta väldigt trevliga, men så finns det några riktiga rötägg som jag har haft äran att ha att göra med.
Besökte rockkvällen på KultUrkraft i torsdags. Var chaffis och körde närmare 20 mil den kvällen... Hade kul, trots att jag blir så jäkla blyg och så var jag den enda nyktra där. Kände för första gången någonsin ett enormt röksug (har aldrig rökt och planerar inte att börja), mest för att få ha något att göra! Det kändes udda. Såhär roligt var det:


En simtur i Kyrktjärn. Det var coolt.

Alex, någon, Magnus och Chrille.

Alex och Magnus i en romantisk pose.

Tidigt på morgonen på järnvägen. Det var riktigt härligt.

Magnus och Alex igen, hand i hand.

Har varit lite rastlös ett par dagar nu, går ut och promenixar och har mig. Vet inte riktigt vad det beror på, kanske något liknande som förra sommaren? Då ställdes ju verkligen hela livet upp&ner. Fast i år är det i miniformat. Förra sommaren blev jag tvärförälskad i en jorden-runt-cyklist, stod inte ut med att ljuga/undanhålla det för min dåvarande pojkvän så jag talade om det för honom, tog en paus över sommaren och insåg att jag inte ville/kunde vara tillsammans med honom så vi gjorde slut i slutet av sommaren. Alla mina reseplaner med honom kullkastades och livet var ganska kaotiskt. Vi kompromissade och reste till Australien tillsammans i oktober, var borta till februari då vi kom hem igen efter diverse tragiska omständigheter på hemmaplan. Hade under denna tid hela tiden trott att båda var på det klara med vad vår relation var och sådär. Jag fick jobb, planerade med S inför sommaren, med festivaler och grejer vi skulle besöka och grejer att hitta på. Precis som tidigare somrar, men som vänner istället. Det han berättade sen, efter att jag var i New York, kom som en överraskning. I år är det nämligen på ett sätt ombytta roller, han har berättat för mig att han fortfarande har känslor kvar och inte kan umgås med mig som vän, alla mina planer blev på nytt kullkastade och på kuppen har jag förlorat min bästa vän. Jag försöker göra det bästa av situationen men vissa dagar gör det bara lite för ont. Då är det tur att vännerna på bilderna här ovanför finns. Ni gör dagarna lite lättare och roligare.

Idag är det summer of -07nostalgi som gäller:


Nej minsann, tänk om jag skulle åka och handla, eller kanske gå och fika lite med min kära mor.

Tonight, Tonight

Efter att jag igår fick ösa ur mig lite glädje ska jag idag ösa ur mig lite mindre glädje. Eller, dagen har inte varit dålig, det har den inte, men jag har varit lite ur form. Det har spöregnat och varit soligt omvartannat, för att sedan åska och blixtra under eftermiddagen. Sov väldigt dåligt dessutom, mygg och annat oväsen gjorde att jag vaknade en gång i timmen ungefär, varje gång i samma panik om att jag försovit mig... Sen försov jag mig på riktigt. Har varit några riktiga höjdare idag; familjen med två barn, som när de stod i pling-plongen kändes som åtminstone tio stycken, som jag inte riktigt kunde med. Barnen åt snor och for sedan och pillade på gosedjuren vi har i en korg på disken. Föräldrarna brydde sig icket. Sen kom irländaren tillbaka från sin vandring, han var trevlig och talade väldigt vackert. Så var gamla kollegan tillbaka, hon kan aldrig hålla sig helt borta och det är alltid kul när hon tittar in!

Sen har jag hört både det ena och det andra idag, vissa saker bättre än de andra, men jag blev lite ledsen och kände mig rätt dum där en sväng. Nu är det bättre, efter en helkväll av SingStar i goda vänners lag, hann till och med spela Pictionary och lite Boggle, börjar bli bättre på det nu, faktiskt riktigt roligt! Spela om ni också är Alfapet- och korsordsfantaster. SingStar är riktigt roligt, har sjungit 90s och party ikväll, slutsatser är att Nick Cave är svår att sjunga, och "Girls just wanna have fun" går otroligt mycket snabbare när man ska hinna med all text också.
Nu måste jag sova, annars kommer morgondagen att bli extremt trött.

Idag spelades Smashing Pumpkins på radio (min bror har döpt dom till Smaskiga Pumpor, vilket vid rätt tillfälle är helt rätt namn på dom!), är inte det minsta förtjust i hans röst, men "Tonight, Tonight" ger mig gåshud. Här är den,


Godnatt.