Day 02 – Your first love

En första kärlek, den första kärleken... Om jag bortser från gamla olyckliga kärlekar från grundskolan och tillfälliga förälskelser i tid och otid kan jag med glädje säga att min pojkvän är min första riktigt stora kärlek. Vi träffades som resekompisar när vi, helt utan att känna varandra, bestämde oss för att åka till USA och göra en roadtrip tvärsöver landet under elva veckor. Detta var nu lite mer än två år sedan.

Vi träffades första gången i Sundsvall när jag var på väg hem från Storsjöyran och hade sovit i en bil i tre nätter och inte kände mig speciellt trevlig eller snygg. Tanken var att jag, min pojkvän to-be och en kille till som kom att följa med till USA, skulle känna på personkemin. Det var ganska stressigt, mitt ex var med (som var ex redan då men han skulle få skjuts hem av mig) och jag skulle på konsert på kvällen så det blev en jättekort lära-känna-dag, kanske två-tre timmar. Efter träffen var jag helt övertygad om att jag hade gjort bort mig totalt och att det inte fanns ens en liten chans att de ville resa någonstans med mig. Vilket tack och lov var helt fel. Vi bokade biljetter två veckor senare. Redan vid den träffen kände jag att det fanns något speciellt.

Ett par veckor senare var jag i Stockholm och träffade honom igen och jag var så nervös. Efter den gången visste jag att resan eventuellt kunde bli känslomässigt jobbig om inte mina känslor blev besvarade. När vi så småningom kom iväg och umgicks väldigt tätt varje dag blev det nästan outhärdligt. Det blev jobbigare för varje dag och jag visste inte hur det skulle gå, om han var intresserad, vad vår reskompis skulle säga om det skulle hända något, ja, många faktorer spelade in och jag vågade inte göra något. Så när vi alla tre delade en king size bed i Chicago med mig i mitten sov jag just ingenting på tre nätter. Hela jag pirrade när våra händer möttes. Jag fick svårt att formulera ord och kände aldrig direkt hunger för fjärilarna i magen tog upp all plats. Skickade meddelanden till mina vänner om hur förälskad jag var (är) och hur perfekt han var (är). Om alla hans bra egenskaper och hur fantastiskt snygg han var (är).

Så var det för mig, i ganska precis en månad. Vid ett par tillfällen kände jag att mina känslor kanske kunde vara besvarade. Jag försökte sova mot honom en gång under ett diorama om slaget vid Gettysburg, men det var svårt för hans hjärta klappade väldigt hårt. Det var en väldigt fin stund. Men inte den finaste. För det var när vi blev tillsammans.

Vi var i Washington DC. Dagen hade ägnats åt turistande på museum och annat sånt man tittar på i stora städer, monument och murar över stupade amerikanare. Då dagen började lida mot sitt slut gick vi till Washington Monument och fotade och insöp atmosfären. Vi satt där och kikade på en karta för att besluta var vi skulle gå därnäst och då möttes våra händer för att värma varandra. Och sen släppte vi inte. Som jag minns det höll vi i varandra resten av den kvällen och natten. Mycket fint. Jag blir alldeles varm i hjärtat och ler lika stort varje gång jag tänker på det. Sen pussades vi så mycket att jag fick sår på näsan och kinderna från hans skäggstubb.

Och vi pussas väl egentligen lika mycket nu, skillnaden är att jag inte får några sår längre.

(är rädd att inläggen kommer med ungefär en månads mellanrum, men jag ska försöka krympa det till en vecka).

Day 01 – Introduce yourself

Linn heter jag, 24 år gammal, med sorg i hjärtat utflyttad jokkmokkare men numer nöjd och glad inflyttad uppsalian. Uppvuxen i det lilla samhället ovan Polcirkeln, Jokkmokk, i Lapplands norra inland. Jokkmokk kan mycket väl vara en av Sveriges finaste platser att växa upp i, både rent geografiskt, alldeles intill fjällvärlden och fantastisk natur, å andra sidan med en enorm trygghet som jag tror kan vara tämligen unik för små orter.

Hamnade i Uppsala då mitt livs kärlek finns här. Fast jag mellanlandade i en studentlägenhet i Linköping med honom förra våren och delar av hösten. För att nu sysselsätta mig under dagar (och nätter) har jag börjat läsa till sjuksköterska och trivs riktigt bra. Att jag trivs är mer än jag kunde hoppas på då mitt mål i livet har varit att läsa till läkare eller psykolog. En gyllene medelväg är att läsa till sjuksköterska, specialisera mig inom psykiatri och vidareutbilda mig till psykoterapeut. Något som med största sannolikhet kommer att ändras många gånger under utbildningens gång. Under de veckor jag hittills läst har jag hunnit vilja bli anestesi-, operations-, IVA-, och redan nämnda psykiatrisköterska.

Jag tycker

- mycket om design, i synnerhet porslin. Det kommer troligen mer om det intresset framöver.

- att Tove Jansson förtjänar Nobelpriset i litteratur betydligt mer än Astrid Lindgren. Mumintrollen forever.

- om att slöa i soffan framför bra och dåliga tv-serier men har ambitioner att börja röra på mig mer.

- och tror, att jag hade varit en god väg på väg till en miljon på banken idag om jag hade fått en krona för varje gång jag får höra "men! du pratar ju inte norrländska!" (och, jag är i ärlighetens namn rätt less på den kommentaren).

- inte alls om grammatik men har en hyfsad språkkänsla och är både stavningsfascist och särskrivningshatare.

- ibland om att jag är perfektionistisk, ibland inte.

- att katter styr och hundar spyr.

- att Uppsala är en riktigt fin och bra stad som jag hoppas kunna bo kvar i länge.

- självklart att min pojkvän är världens mest underbara människa, dessutom är han otroligt snygg.

En kort och ytlig presentation av mig. Det kommer att gå mer på djupet med kommande inlägg och med det förhoppningsvis någon form av riktning på denna blogg. Som så många andra använder sina bloggar kommer även jag att använda den som utlopp för tankar och andra former av orddiarréer som måste ut. Dessutom måste jag lära mig att inte vara fullt så kontrollerande och perfektionistisk. Inlägg ska publiceras direkt och jag ska inte mola flera dagar och skriva om och läsa igenom igen för att få ett bättre flyt. Det kommer att bli så, med tiden, detta inlägg tog mig tre dagar att publicera och jag är långt ifrån nöjd.

Välkomna hit.