Vi träffades första gången i Sundsvall när jag var på väg hem från Storsjöyran och hade sovit i en bil i tre nätter och inte kände mig speciellt trevlig eller snygg. Tanken var att jag, min pojkvän to-be och en kille till som kom att följa med till USA, skulle känna på personkemin. Det var ganska stressigt, mitt ex var med (som var ex redan då men han skulle få skjuts hem av mig) och jag skulle på konsert på kvällen så det blev en jättekort lära-känna-dag, kanske två-tre timmar. Efter träffen var jag helt övertygad om att jag hade gjort bort mig totalt och att det inte fanns ens en liten chans att de ville resa någonstans med mig. Vilket tack och lov var helt fel. Vi bokade biljetter två veckor senare. Redan vid den träffen kände jag att det fanns något speciellt.
Ett par veckor senare var jag i Stockholm och träffade honom igen och jag var så nervös. Efter den gången visste jag att resan eventuellt kunde bli känslomässigt jobbig om inte mina känslor blev besvarade. När vi så småningom kom iväg och umgicks väldigt tätt varje dag blev det nästan outhärdligt. Det blev jobbigare för varje dag och jag visste inte hur det skulle gå, om han var intresserad, vad vår reskompis skulle säga om det skulle hända något, ja, många faktorer spelade in och jag vågade inte göra något. Så när vi alla tre delade en king size bed i Chicago med mig i mitten sov jag just ingenting på tre nätter. Hela jag pirrade när våra händer möttes. Jag fick svårt att formulera ord och kände aldrig direkt hunger för fjärilarna i magen tog upp all plats. Skickade meddelanden till mina vänner om hur förälskad jag var (är) och hur perfekt han var (är). Om alla hans bra egenskaper och hur fantastiskt snygg han var (är).
Så var det för mig, i ganska precis en månad. Vid ett par tillfällen kände jag att mina känslor kanske kunde vara besvarade. Jag försökte sova mot honom en gång under ett diorama om slaget vid Gettysburg, men det var svårt för hans hjärta klappade väldigt hårt. Det var en väldigt fin stund. Men inte den finaste. För det var när vi blev tillsammans.
Vi var i Washington DC. Dagen hade ägnats åt turistande på museum och annat sånt man tittar på i stora städer, monument och murar över stupade amerikanare. Då dagen började lida mot sitt slut gick vi till Washington Monument och fotade och insöp atmosfären. Vi satt där och kikade på en karta för att besluta var vi skulle gå därnäst och då möttes våra händer för att värma varandra. Och sen släppte vi inte. Som jag minns det höll vi i varandra resten av den kvällen och natten. Mycket fint. Jag blir alldeles varm i hjärtat och ler lika stort varje gång jag tänker på det. Sen pussades vi så mycket att jag fick sår på näsan och kinderna från hans skäggstubb.
Och vi pussas väl egentligen lika mycket nu, skillnaden är att jag inte får några sår längre.
(är rädd att inläggen kommer med ungefär en månads mellanrum, men jag ska försöka krympa det till en vecka).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar